4 veckor......
Sådärja, 4 veckor har gått sedan operationen. Det går framåt med läkning och med rörelsen. Lite för långsamt för min del men jag är bra på tålamod nu.....nåja ganska bra i alla fall.
Inget mer morfin nu bara Alvedon och inflammationshämmande. Så skönt. Sista sprutan igår med blodförtunnande Men.........
Det som går bakåt är min själ. Jag känner mej så bräcklig, nedstämd och understimullerad. Jag borde ju känna mej glad inför mitt "nya liv" som kommer. Utan smärta och med rörlighet och funktion som för 20 år sedan. Men nej. Jag är verkligen här och nu, vilket det uppmanas att man ska vara. Är det alltid bra? Jag känner mej osäker.
Lätt till tårar, offerkofta, ensam, funderar över om det här (Åre) är min plats på jorden? Det är -21 grader idag och ett fantastiskt väder. Vackert krispigt, rimfrost och ett par dec med snö. Det vackraste av det vackra. Men jag längtar efter sommar, hav, stränder, tillhörighet, sammanhang.
Jag har ju varit stark, stöttande och peppande genom åren. När Magnus utmattningsyndrom klev in i vårt liv kände jag mej så stark och övertygad. Vi fixar det här,! Den känslan är som bortblåst nu. Är det slut på kraften?
Vem vill inte ha den här utsikten från balkongen?....
Ingen motivation eller engagemang. Trött, vilsen och skit detsamma-känsla. Ungefär så här.....
Jag längtar inte efter skidåkning vilket det känns som det förväntas av mej. Min allra högsta önskan är inte att mitt knä ska hålla för alpinskidåkning eftersom jag inte tror det intresset kommer tillbaka som förr igen.
Jag vill funka i vardagen, gå långpromenader, cykla, jogga och kanske låta en hund komma in i mitt hjärta igen. Kan det vara saknaden av Eddie som gör mej så låg?
Är det kroppens sätt att tala om för mej att den läker och orkar inte ta hand om själen just nu. Den talar om för mej att jag får ta hand om själen själv för kroppen har inte tid och kraft....kanske?!?
Nu ska jag hemma-träna, fylla på med endorfiner och hoppas på att själen tycker att jag är bra:)
Trevlig helg